Nordisk folktro, del 36: Bergtagning

I den nordiska folktron är förhållandet mellan människor och magiska väsen är komplicerat. De väsen som bor i skogar och bergshålor har ombytlig karaktär och det är svårt att veta om de vill gott eller ont. I folklivsarkiven finns otaliga skildringar av troll, vättar och skogsrår som hjälpt människor att hitta hem när de kommit vilse eller varnat för oväder i antågande. Men de kunde lika gärna vara illvilliga och försöka locka människan in i olycka. I kontakterna med skogens väsen gällde det därför att vara på sin vakt. Den som inte passade sig kunde bli ”bergtagen” och hållas fången.

Framför allt var det troll och jättar som ägnade sig åt bergtagning och deras syften kunde variera. Ibland fick människorna arbeta hårt inne i bergen, men ofta verkar bergtagningen mest ha varit ett sätt för trollen att roa sig och få sällskap i de mörka grottorna. Vissa troll förefaller dessutom ha varit förtjusta i eller rent av avundsjuka på människornas lite finare utseende. Ibland resulterade det i att en trollmor rövade bort ett människobarn och lämnade sin trollunge som bortbyting. I vissa fall lurade trollen människor med sig för att gifta sig med dem. De kunde då förvända synen på den bergtagne, så att de fuktiga grotthålorna uppfattades som palats och trollen som ståtliga prinsar. Särskild risk för bergtagning löpte kvinnor som ännu inte hunnit bli kyrktagna efter en barnafödsel – de stod utanför den kyrkliga gemenskapen och blev ett lätt byte för onda väsen.

Hur länge den bergtagne hölls inspärrad varierade. I vissa fall hade trollen för avsikt att behålla sitt byte livet ut. Det fanns dock olika knep att ta till för att göra sig fri. Inte minst kunde man utnyttja trollens och jättarnas djupt rotade avsky för kristendomen. Genom att nämna Jesu namn kunde man göra trollet så illa till mods att man blev utsläppt. Att göra korstecken kunde ha samma verkan. Oroliga anhöriga kunde anlita prästen för att att befria en person som verkade ha blivit bortförd av troll. Prästen kunde då gå till den plats där bortrövandet antogs ha ägt rum för att sjunga psalmer eller läsa böner. Ett annat sätt var att ringa så hårt i kyrkklockorna att att troll och jättar tvingades ut av dånet.

Ibland hände det att den som gått bort sig i skogen förblev försvunnen för all framtid. Det kunde också hända att människor kom tillbaka med ett förändrat sinnelag, vilket sågs som ett tecken på att de blivit utsatta för trolldom. Folktron användes då till att förklara det som förnuftet inte räckte till och bergtagning angavs som orsak till såväl oförklarliga försvinnanden som psykisk sjukdom. I norra Sverige, där vittror var mer förekommande, kunde människor istället bli ”vittertagna”, medan den som lockats ner till varelser i underjorden sades ha blivit ”jordtagen”.

Noteringar om bergtagning finns i kyrkböcker sedan 1700-talet och legendfloran runt berg- och vittertagning skildras i ett stort antal folkvisor och medeltida ballader. I balladen ”Den bergtagna” berättas hur en ung jungfru förs bort av bergakungen och sedan får leva med honom i hans hålor. Hon föder honom ett stort antal barn, men längtar ständigt hem till sin egen mor. Till slut får hon tillåtelse att besöka föräldrahemmet på villkoret att hon inget berättar om alla de barn hon fött. Under besöket råkar hon dock försäga sig, varpå bergakungen hämtar henne i vredesmod och hon tvingas leva i bergen fram till sin död.

En bergtagning som blivit vida omtalad i lokala sägner är den lilla flickan Anna Marta von Schaars försvinnande från herrgården Ribbingshov på 1600-talet.

Berättat om bergtagning

Det var en som hette Lars som blev bergtagen en gång. Han hade varit på körekalas i Vadbacken (i Hjärtum, vid Oresjö), och när han skulle gå hem, kom han in i sådan dimma. Han kom inte hem förrän om tre dagar, och då var han spritt naken. Han ville aldrig tala om hur han haft det, men bergtagen hade han varit.

Berättat av Karl Lundkvist, född 1866, Vassända-Naglum, Västergötland (Isof, IFGH 1346)

Tryckta källor:

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma

Otryckta källor:

https://www.isof.se/arkiv-och-insamling/digitala-arkivtjanster/sagenkartan/sagenkartan#/places/nordic/true

https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-vasen-i-folktron/vasengalleriet/troll

https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-vasen-i-folktron/vasengalleriet/underjordiska

https://sv.wikipedia.org/wiki/Den_bergtagna

13 reaktioner på ”Nordisk folktro, del 36: Bergtagning

  1. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

  2. Pingback: Nordisk folktro, del 13: Jättar | Kulturminnet

  3. Pingback: Den svenska folktrons ordlista: väsen, trolldom, skrock och sägner | Kulturminnet

  4. Det lät intressant att få höra att troll brukade röva bort unga kvinnor in i deras mörka djupa grottor i bergen. Har själv hört att trollen brukade bergta människor eftersom de ville roa sig med de. Min farfar hade också berättat att troll och jättar var i folktron mycket starka. Har du hört någon sägen om bergtagning?

    Gilla

    • Det finns många sägner om bergtagning i svenska uppteckningar. Ett exempel ur Carl-Martin Bergstrands bok Värmlandssägner låter berätta:

      ”Min mormor berättade om en kvinna, som blev bergtagen. Hon skulle gå och söka efter kreaturen och blev borta i två dagar. Hon kom ut för bergatroll, och de tog henne med sig in i berget. Hon hade inte vågat att äta något av den mat, som bjöds henne. Allt under det hon var i berget, så fick hon vagga trollens ungar. Men då de inte på något vis kunde förmå henne äta, så ville de inte ha henne längre utan kastade upp henne ur berget. Men i det kastet glömde hon sin röda tröja. Den kastade de efter henne och ropade: ”Här har du tanten din”. Kvinnan var aldrig kry efter den dagen.”

      Gilla

      • Lät väldigt intressant att få höra berättelsen. Det är ju så att när man var bergtagen hos troll eller vittror så fick man vara som deras slav. Man fick ju sköta om trollens eller vittrornas ungar och deras boskap.

        Gilla

Lämna en kommentar