Kakelugnarnas svenska historia

En kakelugn är en eldstad med utvändig beklädnad av kakelplattor. I regel är eldstadsöppningen liten och försedd med luckor av plåt. I det kalla svenska klimatet har kakelugnen haft stor betydelse som värmekälla i både högreståndshus och allmogehem och svenska uppfinnare har spelat avgörande roll för dess utveckling. Nu vinner kakelugnen åter popularitet för sin höga energieffektivitet, men uppskattas även som vacker inredningsdetalj med kulturhistorisk anknytning.

Sitt ursprung har kakelugnen i de så kallade pottugnarna, som uppstod i Centraleuropa under tidig medeltid och lagrade värmen med hjälp av inmurade krukor. På 1200-talet började ugnarna i det tyska språkområdet kläs med kakelplattor och kakelugnen fick därmed det utseende vi idag känner. Under 1500-talet gjorde den sitt intåg i Sverige och på 1600-talet byggdes många kakelugnar på svenska slott och herresäten. Dåtidens kakelugnar hade oftast kantig form och var försedda med kakel i kraftfulla färger.

Ett betydelsefullt steg framåt i kakelugnens konstruktion togs i Sverige på 1700-talet, då landet var på väg in i en energikris. Den höga bränsleåtgången vid järnbruken i kombination med vedeldningen i bostäder gjorde att Sverige hotades av bränslebrist. Stångjärnet var landets främsta exportvara och järnhanteringen var en bas i rikets ekonomi, men staten oroades av de krympande skogarna. Det var nödvändigt att försöka få ut mer värme ur veden.

Vid ett möte 1767 beslutade rikets råd att ge generalen Fabian Wrede och arkitekten Carl Johan Cronstedt i uppdrag att undersöka möjligheten till en mer bränslesnål eldstad. De skred till verket och kunde senare samma år presentera sina förslag i skriften Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing. I den konstruktion de utvecklade leddes röken från elden till ett rörsystem inuti murstocken, så att värmen i rökgaserna togs tillvara innan de släpptes ut genom skorstenen. Med hjälp av ett spjäll tvingades röken att stanna i rökkanalerna efter eldning, så att värmen lagrades i tegel, bruk och kakel. Resultatet blev en jämn värmeavgivning under lång tid. Rätt eldad fick kakelugnen hög verkningsgrad och kunde fungera som värmekälla i 10-12 timmar efter eldning. Spjäll och luckor gjorde att syretillförseln kunde regleras, så att det blev möjligt att styra hur kraftigt elden skulle brinna.

Tack vare Wredes och Cronstedts uppfinning kunde vedförbrukningen hållas nere, samtidigt som uppvärmningen underlättades och inomhusklimatet blev jämnare. Den nya kakelugnen kom därmed att förändra bostadens villkor. På kakelugnens utveckling och spridning följde en förändrad byggnadsstil med större fönster, högre tak och året-runt-boende i flera rum. Kakelugnens grundkonstruktion kom sedan att förbli densamma, även om form och färg varierade med rådande stilideal. Ugnen betraktades som en dyrgrip att känna stolthet över och dekorerades enligt modets växlingar. 1700-talets vita kakelugnar med blå dekor följdes av ugnar i mörkt kakel med reliefmönster. Vid 1900-talets början blev kakelugnarna helt vita och fick dekorationer med typiska jugendmotiv.

Till en början fanns kakelugnarna främst i välbärgade hem, men under 1800-talets senare hälft kom kakelugnen att bli den viktigaste värmekällan i många svenska bostäder. På större bondgårdar sattes kakelugnar upp av samma typ som i de högre stånden, medan mindre bemedlade hem ofta fick nöja sig med den enklare rörspisen (”fattigmanskakelugnen”) med putsad yta. När urbaniseringen tog fart uppfördes flerfamiljshus med kakelugnar som främsta värmekälla inne i städerna. Kaklet tillverkades ofta lokalt och ugnarna sattes upp av specialiserade hantverkare. Kakelugnsmakarna kom därmed att bli ett nytt hantverkarskrå. Industriell produktion förekom också, inte minst sedan de stora porslinsfabrikerna plockade upp kakelugnstillverkningen på 1870-talet. Under toppåret 1882 tillverkade Rörstrand 6400 kakelugnar, vilket beräknats motsvara halva den svenska marknaden.

På 1920-talet började kakelugnarna konkurreras ut av centralvärmesystem och många kakelugnar revs ut. I modern tid har kakelugnen dock fått ett uppsving, både på grund av höga bränslepriser, men också till följd av ett ökat intresse för byggnadsvård och inredning. Idag tillverkas kakelugnar i många varianter som anpassats till nutida krav och önskemål. Kakelugnar går nu att få med glasluckor, som gör det möjligt att se lågorna under eldning. En annan moderniserad variant är den vattenmantlade kakelugnen, som bidrar till att värma upp flera rum genom genom att kopplas till ett vattenburet system.

En beskrivning av kakelugnen

De svenska kakelugnarna skola hos mina landsmän helt visst uppväcka både beundran och vördnad. De äro icke små järnpjeser, som våra amerikanska kaminer, utan gå ända upp till taket. De förfärdigas av porslinskakel och stå, lika stora kolonner eller monument, som verkliga prydnader för de rum, i hvilka de äro uppförda. Kakelugnen i mitt förmak gjorde ett så mäktigt intryck på mig, att jag icke gaf mig någon ro, förrän jag hade mätt upp den. Jag fann den vara fyra och en fjärdedels fot bred, tre fot djup samt tolf och en half fot hög. Den var byggd af hvitt porslin. Dess pelare voro, som sachsiskt porslin, utsirade med upphöjdt arbete, och ofvanpå densamma fanns en porslins-engel, hvilkens vingar skuggade hela den öfversta ytan. Kakelugnens storlek väckte hos mig en hemsk aning om kölden under vintern.

Vid foten af kakelugnen nära golfvet finnes en öppning liknande en ugn. Denna öppning är omkring en fot hög, åtta till tio tum bred samt två eller två och en half fot djup. I den tändes hvarje morgon under hela vintern en vedbrasa. Då denna brunnit ned till glödande kol och de röda kolen täckas af ett tunt, spindelväfslikt lager af hvit aska, vet den svenska husjungfrun, att alla osunda gaser försvunnit. Hon skjuter då till och reglar järnluckorna till eldstaden jämte de yttre, blankskurade mässingsluckorna och stänger spjället uppe vid taket. Den svenska kakelugnen är till hela sin höjd genombruten af murade rör. Röken från brasan måste gå upp och ned genom kakelcylindern flere gånger, innan den kan komma upp och gå ut genom skorstenen. Hela denna porslinsmassa blir sålunda upphettad. När spjället stänges, hindras värmen i det inre af kakelugnen från att strömma ut, och denna sprider under tjugufyra timmar en mild, behaglig värme i rummet. Äfven under den strängaste köld behöfver man vanligen tända blott en måttlig brasa två gånger om dagen. Det är den behagligaste värme, jag känt, och man får på detta sätt mera värme af en viss qvantitet ved än medelst något annat slag af kamin eller ugn, som jag sett.

Den amerikanske diplomaten William W Thomas Juniors beskrivning av en kakelugn i boken Från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige (1891).

–

Tryckta källor:

Hidemark, Ove; Stavenow-Hidemark, Elisabet; Söderström, Göran; Unnerbäck, Axel (1995), Så renoveras torp och gårdar, ICA bokförlag

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

Sjöberg, Lars (2002), Svenska trähus, Prisma

Thomas, William W (1891), Från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige, F och G Beijers förlag

–

Otryckta källor:

http://alltomkakelugnar.se/fakta-om-kakelugnar/kakelugnen-genom-tiderna/

https://www.sekelskifte.se/product/inspiration-kakelugnens-historia

http://sundbergskakelugnsmakeri.se/kakelugnens-historia/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kakelugn